Ojoj

Varför sitter jag och läser dom där jääkla förlossningsberättelserna på familjeliv fast jag blir helt galet supernervös och tänker att jag förmodligen kommer att avlida och försvinna från jordens yta av smärtan? Sitter ändå helt fascinerad och läser historia efter historia..och tänker det ska bli så skönt att få ut våran bebis, min och Kims liksom, vi ska få en bebis! Det är helt ofattbart häftigt att hon ligger där och skvalpar i magen, och jag klagar på magen att jag är tjock, att den är ivägen och att jag inte kan göra någonting som jag vill...och om 43 dagar så är det beräknat att bebis ska komma, det kan ju bli både mer och mindre men ändå. Det har liksom inte gått upp för en att man ska få en bebis förns nu, jag är så himla jäkla skit rädd, men ändå helt lugn, hur kan det vara så?
är ganska yr idag, blodtrycket spökar väl, ska ringa om läkartid imorn igen.

Jag vet iaf, att jag har världens bästa pappa till mitt barn och jag ska göra allt för att bli världens bästa mamma. :)